Vättern Runt 2009

Packar bilarna inför avfärd.

I helgen körde vi Vättern runt. I år var vi 9 pers. Det var Sus, Isa, Sussi, Billy, Per, Magnus, Rickard N, Rickard K och jag Richard J.
Vi samlades vid Sus och packade ”teambussen” plus min bil och sen bar det iväg mot Motala...i totalt skitväder...det öste ner och stormade. Man undrade hur fasen vi skulle kunna cykla de 30 milen i det här vädret.


Köar till nummerlappar.

Väl framme i Motala var det upphämtning av nummerlappar som gällde. Vissa shoppade lite cykeltillbehör också…Med tanke på vädret så var skoskydd populärt. :)
Sen efter detta så körde vi till huset och installerade oss. Jättefint boende alldeles lagom långt bort från start- och målområde. Det meckades lite och gjordes diverse förberedelser.
Sen sov vi en stund...ja, eller försökte sova en stund i alla fall.
Klockan 02.30 ringde klockan...ojojoj vad pigg man kände sig då.


Billy finslipar det sista.

Vår starttid i år var 04.06 så vi slapp belysningstvånget på hojarna.
Väl nere i startområdet mötte vi grabbarna i Team Solde, som förövrigt gjorde en grym insats…de körde på tider strax under och strax över 8 timmar (!!!)

Till årets upplaga av Vättern Runt såg det ut så här:
18686 anmälda
15491 kom till start
14483 kom i mål
1008 bröt


Sussi och Magnus laddade inför start.


Per, Billy, Sus och Magnus vid startområdet.

Vädret var säkert en stark orsak till frånfallet. Och det var minsann inget höjdarväder…i alla fall inte under den första tredjedel av vår runda. Det regnade rejält på sina ställen och vägen var blöööööt...så man har tuggat i sig några ton grus. Efter Jönköping blev det dock bättre väder, bara någon enstaka skur. Vi hade tur med vind under hela loppet…var bara ca 4m/s...motvinden var på de 15 milen på västsidan av sjön, så det var skönt att det inte blåste mer.
Jag hade min kortärmade regnjacka på mig...dessutom hade jag värdens bästa handsklösning...jag hade vanliga diskhandskar utanpå mina vanliga långfingrade cykelhandskar, frös inte ett skvatt om fingrarna under hela resan...jojo, man var blöt av svett, men frös inte alls – Kungligt!

Mindre kungligt var att jag höll på att haverera totalt vid Fagerhult. Jag mådde skit, skakade okontrollerat som om jag hade Parkinson och mådde illa så jag höll på att kasta upp flera flera gånger. Rickard K misstänkte att jag hade typ saltbrist så jag försökte få ner lite saltgurka, men det var minsann lättare sagt än gjort...Gurkejäveln höll på att flygga upp direkt igen. Sen tog jag magnesiumtablett också och började visualisera. Såg framför mig när man får medaljen runt halsen, och tänkte ”jag ska fan i mig ha medalj”. Jag ålade mig upp på hojen igen och körde iväg. Efter några mil kändes det bättre, även om jag fick svackor igen...men INGET skulle stoppa mig nu, INGET!
Jag försökte hänga på en del klungor, men körde mycket ensam.


Vår första "depå"...P-paus innan långa backen ner mot Jönköping.


Rickard K kollar hockeyresultaten - Rätt lag vann, enligt honom. :)

Kollade på cykeldatorn att jag hade haft 1:04:28 i depå-tid...mycket bättre än förra året men fortfarande på tok för långt. Dock så var de flesta stoppen effektiva och disciplinerade, men Fagerhult och Medevi var på tok för långa (ja, tro det eller ej men jag stannade i Medevi...höll på att somna på hojen ju, så fick ha en kaffe och en bulle).
Sen fick jag minsann även stanna för broöppning i Karlsborg...fasen, det tog ju nästan en timme bara det. :)


Broöppning vid Karlsborg. Nej, det gula i hörnet är inte solen, det är mina fina diskhandskar. :)

Sista biten ökade jag tempot rejält, och sista 5km körde jag max…ja, max av vad som fanns kvar. Jag såg att jag hade chans att komma under 12 timmar, och det gjorde jag med råge...kom i mål på 11.58...men de 2 minuterna känns rätt psykologiskt viktiga.

Som jag skrev tidigare så klarade hela vårt gäng loppet och jag är grymt imponerad av allas insats...det var fan tufft, men alla grejade det!

Nu var det dags att köra hem till huset. Men jag körde minsann vilse...sneddade lite på okända cykelbanor. Ja, jag skyller på att att man var helt slut både i huvudet och kroppen.
Väl hemma blev det en skön liten bastu för att få upp kroppstempen, sen dusch och torra kläder på det – Najs!
Vi fick pizza hemkörd, och det måste vara den godaste pizza jag någonsin ätit. Sen om det hade med smaken att göra eller det faktum att man precis cyklat 30 mil vet jag inte. Det var nog en kombination av bägge.


Billy och Rickard K beställde varsin familjepizza – Kolla in storleken på de monstrerna!

Sen på kvällen satt vi alla mosiga, glada och nöjda och snackade om allas äventyr. Sen var det dags att lägga sig och vara smått medvetslös i några timmar.


Slagen hjälte!

När det var som jävligast under loppet tänkte jag att jag aldrig aldrig mer skulle köra detta jäkla lopp, att jag inte var skapt för dessa distanser. Men redan dagen efter började jag tänka på vad jag kunde göra bättre...så vi får väl se om det blir fler lopp.


Det blev 9 guld till Team Rundtramp. :)